Cirkeln är sluten för denna gång. Har funderat mig igenom måleriet, funderat på lönsamhet och vilka som håller på, funderat kring ”fin” och ”ful” konst och vart jag klassas med min är ingen fråga, har kommit till insikt och ser ingen öppning, mer än att måla är ett nödvändigt görande för mig, ett primärt behov, att jag är en bättre pedagog än konstnär men utan det ena så haltar det andra, att motstånd för mitt arbete vidare. Har lyssnat som grund till mina funderingar, på samtal kring konst och mina tankar har bollats däremellan, ord som kapital upptar min tid, en fråga som jag ofta helt ogenant möts av (läs tidigare text) men även kapital så som yttre attribut, att vara sitt varumärke, det går inte att komma ifrån, att likaså orden är värdegrundade -i och ur vilken kontext konsten/konstnären tar sig upp/fram, att anpassa språket efter publik, detta är jag så kluven inför. Ja många funderingar kring konst, dess lager av karriärstegar, om etiketter på konst, tillbaka till fint, fult och dekorativt och om klass, tankarna går ofta åt detta håll, jag kommer inte ihåg dess cykler, det är därför jag lägger text här, som ett fotspår av funderingar innan de sveps bort och börjar om.. Länkar: https://www.kro.se/konstn%C3%A4ren/pod/konstnaren-podcast-2/ https://kvartal.se/artiklar/arvda-pengar-ar-konstnarernas-hemliga-framgangsfaktor/ https://sverigesradio.se/avsnitt/charlotte-gyllenhammar-upp-och-ner-i-varlden https://play.acast.com/s/varvet/609-karin-mamma-andersson "En förnimmelse utan riktning". Akryl på duk. 100x80cm
0 Comments
I Instagramflödet, så mycket om kommande workshops men i mina tankar nya målningar. Så fort jag är klar med dagens admin går jag ut till ateljén. Vill bara vara i detta, bild och text, men tyvärr allt som ofta med en oro om allt annat jag borde göra, aldrig till ro. "Vissa kommer till ro men jag hinner aldrig dit" Akryl på linneduk. Mått 72x92 cm
Planet lyfter från den internationella flygplatsen, jag tittar ut och ser smoggen som ligger som en hinna över böljande vidder, tänker att jag ska se vart den slutar, smoggen. När jag försökte ta del av landet genom de stora fönstren i ankomsthallen möttes vi av mjölkvit yta, sikten var noll och på flygplatsen trängde sig smoggen in, samma tunga lukt som om jag befann mig i ett parkeringshus men det gör jag inte, jag befinner mig i ett land där förändringens tid tar vid, i ett land där du och jag köper billig produktion ifrån. Utanför fabrikerna jag besöker eldas sopor upp, någon infrastruktur om sophantering finns inte, i fabrikerna ligger doften tung av lim, det är meningen att arbetarna ska ha ett roterande arbetssystem men de unga männen i min sons ålder lämnar inte sin plats, deras arbetsstation luktar starkt, en doft av lim och färg, en plats som de unga mannen inte vill lämna, de har hamnat i ett beroende. Vi lägger inte produktionen där, men den verkligheten existerar ju, ändå.
Mitt val av nuvarande arbete ifrågasätts ofta, om jag kan leva på detta. Men att vara en del av att aldrig se när smoggen släpper ifrågasattes aldrig. Snarare tvärtom, flygpoäng var status och min köpkraft var stark. Köpkraft -i det har vi vårat värde, ordet som vi mäter om vi är en tillgång eller en belastning, genom status visar vi våra pengastarka muskler. Bilen, huset, glassen, i en konsumtionshets på någon annan bekostnad i fjärran land. Integrerar nytt med invanda mönster. Målar i intensiva intervaller, efter ett schema som är planerat noggrant i förväg. Att vänta in inspirationen är förlust av tid
Att ta sig sin plats och finna ro i den, det är mitt spår som gäckat mig sen jag först tog plats nere i källaren i vårat hus, i svärmor gamla frisörsalong. Minns när jag började måla hemma hur jag tyckte det var genant på samma sätt som om jag skulle leka med dockor i vuxen ålder, att det liksom inte passade sig att ägna sig åt en så barnslig hobby, åt något som inte hade ett slut, bara en längtan. På en av mina workshops fnös en av deltagarna åt uttrycket ”ateljé” när jag berättade om var jag höll till när jag började måla, som att det inte spelar någon roll vad det heter eller som att jag genom det order försökte sätta mig på höga hästar, göra kreativiteten märkvärdig. Men för mig och min kreativitet, och min resa den är ju bara min, har ordet ”ateljé” betydelse, hur orden ger mig en riktning, ett namn på ett rum som alla vet vad det betyder. Känner inte genans för mitt görande längre men så många år det tog och nu är det mitt yrke.
Dit jag vill komma är -att orden hjälpt mig att ge mig utrymmen, identitet till det jag gör; jag målar i en ateljé, jag är konstnär och designer, jag har workshops i min studio, jag äger ett företag. Allt det där med ord blir viktigt för mig. Orden, adjektiven i sin bestämda form ger mig sammanhang som jag så många år stod utan. Man kan kalla sitt rum eller plats vad som helst, det finns inget rätt eller fel i det, det sitter inte ihop med din kreativitet men för mig gav namnet “ateljé ” mig utrymme och riktning för min identitet och längtan, att tydligt förklara vad jag är, hur jag arbetar. Behövdes så när bruset trängde på och fortfarandes gör i mörka stunder och talar om för mig att inte ta mig min plats. Rör mig mellan ateljén hemma och studion i Göteborg. Kontrastrikt på alla sätt, ensamhet i ateljén med lyhördhet mot mitt som lämnas till att rodda workshops och där jag arbetar lyhört mot grupp. Att ställa om tar min tid, arbetar ju så -långsamt, det är min metod. Tog år att hitta och snubblar fortfarande till när intrycken blir för många, för även om jag lärt mig med åren så gör åren i min kropp sitt, de förändrar mig och att hänga med i att bli äldre är en utmaning. Känner ofta att vi är två, jag och jag, då och nu, här och där.
Skulpturer framtagna under skulpturkurser 2023 med Annika Löb Mossberg som handledare. Bränd stengodslera med spår av tusch och metaller. "Är inte ute efter det figurativa, vet att jag förlorar är mig i det. Jag söker tyngd, en vridning, ett språk utan ord".
Januari var inspiration och eftertanke i Stockholm, utställning och bok om Tyskland i tidigt 30-tal, ett sammanträffande men en viktig påminnelse att att mattan av demokrati och trygghet kan dras undan fort om vi inte lär av historien. Musik, alltid omkring mig när jag är själv. Filmen var storslagen, återigen -det storslagna i det lilla. En mustig färgkarta och nya målningar blev det också, på linneduk och färgtuber som gav lyster till det mörka, i ateljén har ljuset återvänt, fåglarna sjung på vår bröllopsdag, en lika vacker dag som för 29 år sedan. Det större, är för mig det mindre. Att skala av och känna in, och i viss mån att hålla det för sig själv i syfte att inte hitta bekräftelsen hos andra utan i hur det ger resonans hos mig. Hur färg och form alltid måste ha en förankring hos mig, utifrån min kärna. Då har jag hittar dit jag önskade. Vill alltid bli bättre än mot mina egna förväntningar. Måleriet handlar ju egentligen bara om mig, att det landar fint hos betraktaren är inte syftet (för mig). Tiden i ateljén öppnar upp för språng där jag kan möta mig själv så ärligt jag bara vågar. Vem jag är och vad som klingar hos mig, när jag hör den tonen har jag hittat rätt för lika snabbt är det över och så börjar jag om igen och igen. Det är storlaget i det lilla, just där jag vill vara och som det ska vara. Litet och komprimerat.
Trivs bäst i processen bland mina bilder och funderingar, när målningen är klar blir det så komplicerat, prissättning och lönsamheten. Hur blir en bild lönsam? Hur ska pris sättas på en fundering, en känsla. Liten bild är det en liten fundering, en känsla mindre värd? Tid, tog den mindre tavlan mindre tid att göra, absolut inte ibland tar de längre tid med alla sina möjligheter där ett litet penseldrag ändrar berättelsen för mig i ett svep.
"Taktfast" akrylmålning på träpannå. Mått 26x26cm. En liten målning om stor vänskap. Åkte upp till en storstad i snöskrud. Behövde lämna min tomtgräns och sätta mig i andra miljöer. Funderar på vart jag vill ta mig, om jag vill ta mig nånvart, funderade på drömmar som inte längre visar sig, om jag gett upp eller har jag hamnat där jag ska vara, är jag inmålad i ett hörn eller ligger allt öppet och i så fall, vart vill jag då gå? Har alltid haft klara bilder om vart jag ska, vägen har definitivt inte varit rak men nu är det tyst. Funderar vidare över livsmönster och om de tio åren format mig till att ge upp visionerna eller om de visat mig en plats och att jag helt enkelt kommit till ro, och hur känns då ro, som oro? .... och så gick jag bland trenderna i mässhallar helt oberörd och sökte mig till historien och samtal med vän. Att fånga upp sina funderingar hand i hand med tid som flytt, en samtid sann som något.
Jag för mig i ateljén med färgerna, de sköljer över mig eller klingar ut. Som att bli träffad av en våg, där naturlagarna styr och inte jag, anpassar mig efter cyklerna efter vad som sker utanför ateljéfönstret, hänger på och plockar fram färger inspirerad av dagens väderbuffé. Det milda och intensiva ljuset i januari är som smör på en snidad träkniv, solens strålar landar mjukt mot arbetsbordet och rinner ut över golvet, ateljén kråmar sig som en katt i ljusets varma smekning, Jag släpper planerad färgkarta för en stund och målar med med utspädda toner av tusch lager på lager, ton i ton i matchning med smör på snidad träkniv och kaffe med mjölk. Januari vi går mot ljuset.
2024 blir året då jag haft mitt företag i ett decennium, tio stormande år! Kan inte riktigt ta in det, de tio åren har varit så avgörande för mig, inte alls enligt min plan och har kastat omkull många av mina ”sanningar”. Att starta företag kan ofta ses som en driven handling, att det utgår från sans och balans och ska inbringa mycket pengar, sin egen lyckans smed, ligger ju i tiden- individen! Men för mig har det endast handlat om att hitta mig ett sammanhang, inte en strålande företagsidé direkt men det sätter mig i rörelse och är stort för mig. Att verka i det lilla är min målbild, funderar mycket på hur liten jag kan bli (som en koncentrerad juice brukar jag säga om mitt koncept som står på två ben, bara det är ju en en risk..) och ändå få det att gå runt ekonomiskt, går det? (Nja..) Funderar även på ord som ”rik” och vad det är? I mitt fall summan av kardemumman och där ser min sista rad torftig ut, det kommer min pension att skriva mig på näsan men man kan vara rik på olika sätt tänker jag vidare och detta är mitt, att jag klarar av att sköta det administrativa, att räcka till för mina kursdeltagare, att få måla och i tursamma fall sälja mina målningar och givetvis betala mina räkningar, ta ut en liten men ändå -en lön. Så detta är mitt nyårslöfte för året; att hålla mig ovanför ytan. Helt omodernt och oinspirerande, skapar inga rubriker men även drömmar behöver luft under vingarna. Gott Nytt År!
|