Kan du leva på detta

Planet lyfter från den internationella flygplatsen, jag tittar ut och ser smoggen som ligger som en hinna över böljande vidder, tänker att jag ska se vart den slutar, smoggen. När jag försökte ta del av landet genom de stora fönstren i ankomsthallen möttes vi av mjölkvit yta, sikten var noll och på flygplatsen trängde sig smoggen in, samma tunga lukt som om jag befann mig i ett parkeringshus men det gör jag inte, jag befinner mig i ett land där förändringens tid tar vid, i ett land där du och jag köper billig produktion ifrån. Utanför fabrikerna jag besöker eldas sopor upp, någon infrastruktur om sophantering finns inte, i fabrikerna ligger doften tung av lim, det är meningen att arbetarna ska ha ett roterande arbetssystem men de unga männen i min sons ålder lämnar inte sin plats, deras arbetsstation luktar starkt, en doft av lim och färg, en plats som de unga mannen inte vill lämna, de har hamnat i ett beroende. Vi lägger inte produktionen där, men den verkligheten existerar ju, ändå.

Mitt val av nuvarande arbete ifrågasätts ofta, om jag kan leva på detta. Men att vara en del av att aldrig se när smoggen släpper ifrågasattes aldrig. Snarare tvärtom, flygpoäng var status och min köpkraft var stark. Köpkraft -i det har vi vårat värde, ordet som vi mäter om vi är en tillgång eller en belastning, genom status visar vi våra pengastarka muskler. Bilen, huset, glassen, i en konsumtionshets på någon annan bekostnad i fjärran land.