|
Nu var det dags att sätta igång igen, kände motståndet men samtidigt längtan så jag tog mig ut, balanserade upp, blev inspirerad, gick i vackra miljöer, mötte upp en vän, mer än så behövdes inte för att mota känslan av överväldigande inför höstens görande som ligger framför, att driva eget och sig själv blir mig så ofta övermäktigt, att hinna i fatt mig, det är det jag gör hela tiden, fångar upp balanserar springer ifrån, som att jag är ett barn utan konsekvenstänk "jag är två som aldrig blir hel" döpte jag en tavla till en gång.
...alltid några steg efter mig själv som om jag försöker hinna ikapp den där personen framför mig.
... och samtidigt; kan jag ens skriva om mitt när det pågår krig där vi människor förintar varandra och där konst och skönhet är som en illusion och all ondska tycks härska och det gör den just nu. Under sommaren mötte jag på Dag Hammarskjöld i flera kontexter och texter, religion, skönlitteratur, hemvistelser, i existentiella frågeställningar, om fred och krig. Allt är i rörelse som ringar på vattnet och min text är spretig men jag ser ändå ett mönster där jag balanserar upp mitt för att inte förloras, där konsten, det vardagliga görandet, att vara i rörelse med tvivlet hack i häl ändå blir en riktning för att hålla mig på livets styva lina.  "Jag är två som aldrig blir hel"
 ”Styva linan” Akryl på duk Mått:120x100cm.
0 Comments
Your comment will be posted after it is approved.
Leave a Reply. |
Hej!
|
