Planet lyfter från den internationella flygplatsen, jag tittar ut och ser smoggen som ligger som en hinna över böljande vidder, tänker att jag ska se vart den slutar, smoggen. När jag försökte ta del av landet genom de stora fönstren i ankomsthallen möttes vi av mjölkvit yta, sikten var noll och på flygplatsen trängde sig smoggen in, samma tunga lukt som om jag befann mig i ett parkeringshus men det gör jag inte, jag befinner mig i ett land där förändringens tid tar vid, i ett land där du och jag köper billig produktion ifrån. Utanför fabrikerna jag besöker eldas sopor upp, någon infrastruktur om sophantering finns inte, i fabrikerna ligger doften tung av lim, det är meningen att arbetarna ska ha ett roterande arbetssystem men de unga männen i min sons ålder lämnar inte sin plats, deras arbetsstation luktar starkt, en doft av lim och färg, en plats som de unga mannen inte vill lämna, de har hamnat i ett beroende. Vi lägger inte produktionen där, men den verkligheten existerar ju, ändå.

Mitt val av nuvarande arbete ifrågasätts ofta, om jag kan leva på detta. Men att vara en del av att aldrig se när smoggen släpper ifrågasattes aldrig. Snarare tvärtom, flygpoäng var status och min köpkraft var stark. Köpkraft -i det har vi vårat värde, ordet som vi mäter om vi är en tillgång eller en belastning, genom status visar vi våra pengastarka muskler. Bilen, huset, glassen, i en konsumtionshets på någon annan bekostnad i fjärran land.

Integrerar nytt med invanda mönster. Målar i intensiva intervaller, efter ett schema som är planerat noggrant i förväg. Att vänta in inspirationen är förlust av tid

​Att ta sig sin plats och finna ro i den, det är mitt spår som gäckat mig sen jag först tog plats nere i källaren i vårat hus, i svärmor gamla frisörsalong. Minns när jag började måla hemma hur jag tyckte det var genant på samma sätt som om jag skulle leka med dockor i vuxen ålder, att det liksom inte passade sig att ägna sig åt en så barnslig hobby, åt något som inte hade ett slut, bara en längtan.  Förstod under ett samtal att uttrycket ”ateljé” när jag berättade om var jag höll till när jag började måla, togs som om jag försökte sätta mig på höga hästar, göra kreativiteten märkvärdig, men för mig och min kreativitet, och min resa den är ju bara min, har ordet ”ateljé” betydelse, hur orden ger mig en riktning, ett namn på ett rum som alla vet vad det betyder. Känner inte genans för mitt görande längre men så många år det tog och nu är det mitt yrke. Dit jag vill komma är -att orden hjälpt mig att ge mig utrymmen, identitet till det jag gör "jag målar i en ateljé, jag är konstnär och designer, jag har workshops i min studio, jag driver ett företag". Det där med ord blir viktigt för mig, är viktigt. Orden, adjektiven i sin bestämda form ger mig sammanhang som jag så många år stod utan. Man kan kalla sitt rum eller plats vad som helst, det finns inget rätt eller fel i det, det sitter inte ihop med din kreativitet men för mig gav namnet “ateljé ” mig utrymme och riktning för min identitet och längtan, att tydligt förklara vem jag är och hur jag arbetar, behövdes så när bruset trängde på och fortfarandes gör i mörka stunder och talar om för mig att inte ta mig min plats.

Rör mig mellan ateljén hemma och studion i Göteborg. Kontrastrikt på alla sätt, ensamhet i ateljén med lyhördhet mot mitt som lämnas till att rodda workshops och där jag arbetar lyhört mot grupp. Att ställa om tar min tid, arbetar ju så -långsamt, det är min metod. Tog år att hitta och snubblar fortfarande till när intrycken blir för många, för även om jag lärt mig med åren så gör åren i min kropp sitt, de förändrar mig och att hänga med i att bli äldre är en utmaning. Känner ofta att vi är två, jag och jag, då och nu, här och där.