Januari var inspiration och eftertanke i Stockholm, utställning och bok om Tyskland i tidigt 30-tal, ett sammanträffande men en viktig påminnelse att att mattan av demokrati och trygghet kan dras undan fort om vi inte lär av historien. Musik, alltid omkring mig när jag är själv. Filmen var storslagen, återigen -det storslagna i det lilla. En mustig färgkarta och nya målningar blev det också, på linneduk och färgtuber som gav lyster till det mörka, i ateljén har ljuset återvänt, fåglarna sjung på vår bröllopsdag, en lika vacker dag som för 29 år sedan. 

Det större, är för mig det mindre. Att skala av och känna in, och i viss mån att hålla det för sig själv i syfte att inte hitta bekräftelsen hos andra utan i hur det ger resonans hos mig. Hur färg och form alltid måste ha en förankring hos mig, utifrån min kärna. Då har jag hittar dit jag önskade. Vill alltid bli bättre än mot mina egna förväntningar. Måleriet handlar ju egentligen bara om mig, att det landar fint hos betraktaren är inte syftet (för mig). Tiden i ateljén öppnar upp för språng där jag kan möta mig själv så ärligt jag bara vågar. Vem jag är och vad som klingar hos mig, när jag hör den tonen har jag hittat rätt för lika snabbt är det över och så börjar jag om igen och igen. Det är storlaget i det lilla, just där jag vill vara och som det ska vara. Litet och komprimerat.